…och hur det fortsatte

Vernissagekort

…och hur det fortsatte: År 2011 hade jag min första egna utställning. Jag vågade aldrig visa mina teckningar för en “riktig” gallerist då jag på något galet sätt inte själv trodde de hamnade under kategorin “konst”, så jag hyrde ett galleri på Hornsgatan en vecka och tog hand om allting själv i stället. Det var nog bra att jag tog första steget på det sättet då det ändå är en väldig känslomässig press att ställa ut: att bli bedömd och att folk ska gå där och såga eller hylla eller i värsta fall inte känna något alls när dom ser mina bilder.

Jag hade i ett halvår jobbat med några mönster i min väns och före detta magisters ateljé där han hjälpte mig att förstå hur man gör en rapportering, för det hade vi bara varit och nosat lite på när jag gick för honom på Birkagårdens konstskola.

Men resultatet blev ett par mönster som jag tryckte upp på tyg som vi hängde upp i galleriet tillsammans med mina teckningar.

Och även om mina teckningar togs emot fint så var det nog mina tyger som skapade mest intresse och då började vi, alltså jag och min sambo, fundera mer i termer “företag” och “produkter” än konst (även om jag avskyr att man måste hamna i olika fack). Jag anmälde mig till designmässan Formex och med noll koll på företagande och inredningsbranschens villkor kastade vi oss in i en värld där vi nu befunnit oss i snart sju år, och vi lär oss något nytt varje dag.

Jag blev intervjuad av lokaltidningen med bild och allt från mässan, och jag kände mig både lycklig och fullständigt lost den helgen, kunde inte riktigt ta emot alla fina ord som östes över mig, så efter första dagen på mässan så bröt jag ihop i bilen hem och hade stans ångest, och det var för att jag fått så otroligt mycket beröm och uppmärksamhet.

fortsatteJag hade i många år varit sjukskriven, först på heltid och sen på halvtid efter skallskadan jag varit med om, så mycket tid har jag tillbringat med kronisk huvudvärk, migrän och massor med annan skit som en följd av olyckan. Så kontrasten att kliva ut i livet med ett sådant stort kliv som det innebar att delta på mässan, det blev jobbigt. Och jag ska erkänna att jag fortfarande alltid har ett ganska stort stresspåslag inför mässor, men nu kan jag hantera det bättre, jag grinar inte i bilen på väg hem, inte varje gång i alla fall. 🙂

2012

Nu har jag sen 2012 varit med på alla Formexmässor, en möbelmässa och en mässa i London, några Trädgårdsmässor och ett par Hem och Villa, så lite rutin har jag fått. Och för mig som levt i “sjukdomsbubblan” många år har det inneburit många fina kontakter med andra kreatörer, andra som vet vad man kämpar med som egenföretagare. Så numera när man går runt och kollar in andras montrar på mässan så fastnar man överallt i samtal med vänner man fått där, och det är den biten jag ser mest fram emot med att ställa ut.

Jag kommer nog aldrig riktigt känna mig som ett proffs, en som faktiskt har detta som ett yrke, då åren som sjukskriven och lite utan identitet ligger kvar i mig ganska djupt. Jag har ofta gott självförtroende som person, men när jag möter duktiga och etablerade kollegor så kan jag känna mig så himla liten och okunnig i det jag gör, men jag kan någonstans vara glad för det också, för jag inser att det är en bra drivkraft.

/Nadja

Share this post

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *