Livet på paus

Livet på paus

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Vi hade planerat en långresa till USA den här sommaren tillsammans med en annan familj. Jag både såg fram emot resan och våndades lite.  Det kan vara lite jobbigt att resa när man har en sjukdom som jag har, som kommer och går i oregelbundna skov. Får jag ett skov kan jag tvingas vara mer eller mindre overksam i allt från en vecka till en månad, för då orkar jag ingenting. Det är som att ha en kraftig influensa i kroppen, och det värker överallt, och det skulle inte funka så bra med de planer vi hade. Samtidigt har jag länge drömt om att få uppleva USA. Landet som jag kan spy galla över och ändå vara fascinerad av. Och de naturreservat vi tänkt besöka skulle vara välbehövlig inspiration för min kreativitet tänkte jag.

Förutom oron för min egen hälsa så var det så att min mamma, som fyllt 87 år, hade varit dålig en tid. Hon drabbades av demens för ett par år sedan, och det senaste halvåret hade hon blivit mycket sämre. Inte så att vi trodde att hon var på väg bort från oss även fysiskt, men det var ytterligare en orsak att jag hade ett litet skav inombords att åka iväg så länge som fem veckor, och så långt bort.

Bara veckan innan vi skulle åka så blev vi tvungna att ställa in resan. Orsakerna att vi tog det beslutet var flera, och jag går inte in på detaljer här, men effekten blev att jag kände mig både lättad och besviken på samma gång. Som substitut till den inställda resan åkte min sambo Lars iväg till Åre med vår dotter Alice tillsammans med kompisar och gjorde allt som de gillar och jag inte: de klättrade i berg, red, åkte linbanor högt högt uppe (jag fick kontinuerligt bilder skickade till mig och dessa räckte för att ge mig svindel) och de hade en underbar vecka på alla sätt. Själv var jag hemma helt ensam med katterna. Jag brukar tycka det är lite läskigt att vara helt själv, men den här gången njöt jag så av egen tid.

Jag råkade vinna en veckas hyra av en husbil i en tävling när jag ringde in till insamlingen för Världens barns på P4 Radio Stockholm, och den inställda resan gjorde att vi nu kunde få in den resan i vårt livspussel. Så i stället för en roadtrip till Yosemite och Grand Canyon så planerade vi lite löst för en något mindre roadtrip till södra Sverige lite senare under sommaren.

När det nu blev som det blev med långresan fick jag i stället möjlighet att hälsa på mamma desto oftare, och jag såg att hon liksom många andra äldre också var väldigt påverkad av sommarens hetta. Därför kände jag mig tacksam att det nu inte blev så att jag befann mig på andra sidan jorden. För vi insåg att mamma nu var på väg att lämna oss för gott.

Jag och min syster besökte mamma så mycket som vi kunde. Sista veckan satt vi där och blötte hennes panna, torkade hennes ben med blöta handdukar, för det var så hett i hennes rum på demensboendet. Som tur var så kunde vi låna en fläkt och då blev det lite bättre.

Det gick ganska fort på slutet. Den sista veckan låg hon utan att kunna äta något och vi fick bara i henne lite vatten då och då. Vi spelade hennes favoritmusik och höll hennes hand, vi talade om för henne att vi var hos henne och att hon bara skulle vila. Vi spelade ”Stand by me” med Ben E King, ”Hallelujah” med Leonard Cohen och ”In the Summertime” med Mungo Jerry, och då fick vi alltid respons från henne, hon jazzade med sina svaga armar som om hon dansade, och det var så himla fint. Att musik är viktigt för dem som drabbas av något slags demens är ju känt, och vi fick det så bekräftat.

Den sista tiden var oerhört påfrestande mentalt och tack gode gud att man inte var ensam i det, att man har familjen med sig. När man väl sitter där och väntar på döden, för rent krasst så var det det vi gjorde, just då är man så fokuserad på att göra varenda stund värdefull och så lite jobbig för mamma att man bara klarar av det. Men nu när det snart gått två veckor sen mamma gick bort, nu när det börjar komma i kapp en, så känner man hur slut man är mentalt och känslomässigt. Det är väl nu sorgen kommer att komma, bilder från tiden då mamma inte var dement. Hennes röst och skratt dyker upp lite då och då i huvudet och jag får en stor klump i magen när jag inser att hon faktiskt är borta.

Mamma skulle fylla 88 år i oktober, så hon har levt ett långt liv, ett intressant liv! Så det är ingen tragedi det som hänt, det är ju helt naturligt att en gammal människa dör. Och ändå så känns det så fel.

Den planerade husbilssemestern fick ställas in även den eftersom tidpunkten för den sammanföll med att mamma började bli riktigt dålig. Så den här sommaren kommer jag aldrig glömma, det var då hettan var förlamande och helt underbar, det var då vi fick ställa in allt, och det var sommaren då det i stället var min mamma som reste iväg till en annan värld.

För det tror jag, jag tror hon äntligen får dansa igen, som hon gjorde i sin ungdom. Jag tror att hon får träffa sin egen mamma som gick bort när hon själv var ett litet barn, och jag tror att hon får träffa sin dotter, vår andra syster som inte heller finns hos oss längre.

Hej då mamma, la mama, mamacita, vi ses!

Share this post

9 replies on “Livet på paus

  • Eva Falk

    Hej Nadja. Beklagar det som hänt, skönt att du och din syster kunde vara med din mamma i hennes sista dagar. Jag vet hur jobbigt det är att förlora sin mor. Jag kände att nu är jag vuxen och den äldsta generationen i släkten även om jag inte är äldst. Det ör överv tjugonår sedan men tankarna och längtan kommer över mig fortfarande. Mina tankar finns hos dig.
    Kramar Eva

    Svara
    • Nadja

      Hej kompis! Ja precis så är det, kände att nu är jag vuxen, lagom tills det att jag fyllt 52 😉 tur att jag har en storasyster så jag kan få vara liten ibland. Tack för omtanken! kramar

      Svara
  • Tis Ericsdotter

    ….. I also believe Nadja, that your Mother will dans as she did as a young girl & that she has been reunited with your Sis too ♥️♥️♥️
    ….. I believe also that our plans are to many at times in our lives, but that our dreams are never too many. One day we will live our dreams, just not always as to our own plans. (This California girl thinks you would love Yosemite & the Grand Canyon & driving 101, they are my favorites.
    ….. thank you for sharing so honestly & beautifully ♥️♥️♥️
    Take Care of you & yours, TisEricsdotter

    Svara
    • Nadja

      Thanks for your beautiful words, and yes I will se those places one day, and I know i will love it.
      My mom loved music, and she use to call the radio and ask about songs she heard and then she went out and bought it. She was a special woman, strong and independent! <3 Take care!

      Svara
  • Rebecca

    Tack!! Så fint att få läsa om din sommar blev ledsen men samtidigt myclet fin kärlek till din mamma ? Inspirationen kommer när man släpper alla måsten och gör det man tycker om utan att fokusera på att prestera tycker jag Tusen kramar till dig /Rebecca

    Svara
  • Åsa

    Så fint skrivet och beskrivet av den sorg som råder. Har ju arbetat med demensvård som sköterska och följt så många sista tiden till slutet men aldrig lyckats få följa de mina då både mamma o mormor hittades döda i ensamhet i sina hem. Stor kram från Drutten o Jena♥️

    Svara
  • Linnea.B.

    Beklagar sorgen. Jag vet hur det kan kännas när man är så där slut i både kropp, sinne och själ. Den där konstiga känslan i huvudet… trycket. Mattheten och man kanske har glömt en del man ville minnas. Man är så trött och tömd samtidigt som det finns så mycket i en, minnen, känslor, gråt, tårar, frågor, ensamhet (jag är enda barnet). Min mamma dog i cancer den 1:a Juli 2016, hon hade månaden innan fyllt 62 år. Hennes vän som hon tidigare i perioder var tillsammans med, en gång var förlovad med och som var lite av en fadersgestalt för mig fast jag var vuxen, dog också i cancer typ 5 veckor före henne. Så jag vet… Min moster har haft Ahlzimers (om det nu stavas så), sedan hon var i 50-årsåldern och nu lever hon på övertid antar jag då hon är 66 år och inte längre kan prata. Det är så svårt för mig att vara nära alla som är sjuka så jag tar avstånd från dem för att ”rädda” mig själv. Jag kämpar med mitt egna mående nämligen. Jag tycker att du var stark som besökte din mamma så många gånger innan hon gick bort. Hoppas att du kan återhämta dig snart men av erfarenhet så läker inte tiden alla sår, speciellt inte när ens föräldrar har dött för unga och man känner sig som ett föräldrarlöst barn som vuxen, som jag. Inte när man har mist någon som stått en så nära. Det tar nog hela ens liv innan sorgen släpper taget om en… tills man ses igen (förhoppningsvis). Jag tror att de finns med oss och hjälper oss i sin frånvaro. Jag tror liksom du att de får träffa de andra som lämnat jordelivet före dem/oss.

    Svara
  • Hanna Heinefeldt

    Visste Inte Nadja❤️❤️❤️?men vet precis känslan. Den man älskar mest av alla tar farväl?hjärtat brister och marken känns som om den försvinner. Dagarna går sakta men så småningom lättas det upp med lite ljusa stunder. Familjen är ens allt❤️Kramar i massor fina du! All styrka!

    Svara

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *